Jumping Lullaby

JumpingLullabyN
Jumping Lullaby

Jumping Lullaby visades i utställningen New Maternalisms, kurerad av Natalie Loveless, producerad av FADO performance art centre i Toronto.

Detta minne är performancens startpunkt:
Min dotter skriker. Hon skriker, skriker och skriker. Klockan är snart två på natten, men hon vill inte, kan inte, sova. Jag känner skriket i min kropp. Hennes förtvivlan är min förtvivlan: somna, somna , somna! Den enda som kan få henne att somna är jag -och det enda som hjälper är att hoppa upp och ner -hoppa och sjunga- sjunga och hoppa. Ibland räcker det med några minuter, ofta handlar det om timmar av skrik där tiden tänjs ut i ett hoppande och sjungande utan slut. Ibland ser jag mig själv i en förbipasserandes blick genom fönstret. -Den bisarra bilden av en kvinna som står och hoppar upp och ner och skriker vaggsånger mitt i natten.
Men förr eller senare somnar ju barnet, hennes kropp blir lugn mot min kropp. Varm, tung, lugn efter striden sover hon. Nyss var jag själv nära att gråta, nyss var jag själv nära att tappa tålamodet, att börja skrika och kasta henne ifrån mig. Men jag gjorde inte det. Jag hoppade och sjöng, sjöng och hoppade och tillslut somnade hon. Lyckan väller in och kärleken. Hon lever och sover här hos mig, min älskade dotter.

I Jumping Lullaby kommer skriken från 24 väckarklockor som jag vyschar och sjunger vaggvisor för.

Läs gärna mer om Jumping Lullaby på Christine Poutneys blogg!
Avdelarlinjestreck2smal2